Birgitta Alström föddes 1932 som dotter till skolläraren Barbro Elfving (född Mårtensson) och rektorn Hjalmar Elfving vid skolan i byn Stavre, ett par mil söder om Östersund. Familjen bodde i ett hus bredvid skolan och Birgitta, som var enda barnet, fick även en storfamilj i kökspersonalen och andra som arbetade på skolan.
Både mamma Barbro och pappa Hjalmar var starkt engagerade i det välfärdsbygge som pågick i Sverige vid denna tid: via Röda Korset, biblioteket, kyrkokören, föredrag på skolan och mycket annat. När andra världskriget bröt ut 1939 – när Birgitta var sju år – och tågen med tyska soldater började passera byn på väg mot Norge vaknade också byns engagemang för krigsoffren ute i Europa. Många sydde kläder som skickades med de tåg som for ner till andra länder i Europa istället.
Hos mamma Barbro fanns ett stort intresse för sömnad och broderi. Birgitta lärde sig snabbt. När hon var 14 år sydde hon sin första kappa. Samma begåvning fanns också när det gällde teckning och illustration. Därav kom det sig att hon som 17-åring sökte och kom in på den treåriga modelinjen på Beckmans i Stockholm – som än idag är en ”stora” väg in till en modeutbildning i Sverige. Pappa Hjalmar satte sig med henne på tåget och reste ner till huvudstaden för att prata med skolans rektor Anders Beckman och se till att hon blev installerad i ett uthyrningsrum hos en dam på Östermalm.
På Beckmans hade Birgitta tidens stora stjärna Göta Trägårdh som huvudlärare. En av de nära vännerna var Inez Svensson, som med tiden skulle bli känd både i eget namn och som medgrundare av 10-gruppen. Efter examen som modetecknare gick Birgitta en ettårig utbildning i mönsterkonstruktion och sömnad på Tillskärarakademin. Därefter reste hon med Inez och skolkompisen Ann-Brita Liljesvan ner till Rom för att inspireras. Birgitta fick ett erbjudande från ett italienskt modehus om att börja arbeta för dem, men tackade nej och reste hem till Sverige istället.
Första jobbet blev istället som journalist och tecknare på tidningen Örnsköldsviks Allehanda. Där träffade hon sin blivande man, fotografen Ove Alström, och födde dottern Katrin 1955. Under de närmaste åren bodde familjen även i norska Trondheim samt i Härnösand och Östersund, då Birgitta arbetade som tecknare.
1961 gick resan ner till Stockholm. Birgitta fick jobb på Aftonbladet och maken Ove etablerade sig också som pressfotograf på de tre kvällstidningar som vid den tiden dominerade: Stockholmstidningen (idag sedan länge avsomnad), Aftonbladet och Expressen.
Birgitta skrev konsumentjournalistik och började teckna mode. Vid den här tiden presenterades modet regelbundet från modehusen i Paris. Men eftersom tekniken var långsam fanns det ingen möjlighet att tillräckligt snabbt få hem fotografiska bilder från modevisningarna till Sverige. Istället skickade man ner modetecknare till visningarna och presenterade sedan teckningarna därifrån på mittuppslag i kvällstidningarna. Så kom det sig att Birgitta reste ner till Paris och satt på bland annat Diors och Chanels visningar för att med block och bläckpenna föreviga de senaste trenderna inom 60-talets modevärld och få dominera mittuppslaget i den tidning hon jobbade för.
Vid denna tid höll dagstidningarna till i Klarakvarteren i Stockholm, ungefär mitt emot dagens Åhléns, nära Centralen. Det var ruffiga kvarter, men fyllda av skarpslipade pennor och journalister som umgicks över tidningsgränserna. Birgitta och Ove blev här kompisar med Margot och Carl-Adam Nycop. Margot var den tidens mathälsoivrare men hade också en modebutik i Gamla Stan. Carl-Adam var journalist och (legendarisk) chefredaktör för Expressen. Han tog över Birgitta till Expressen, där hon fortsatte teckna mode.
Men åren gick och Birgitta började, liksom Ove, få ett allt större intresse för design, som på den tiden mer kallades för heminredning. De hade lärt känna många spännande designer och konstnärer, inte minst i den småländska glasbruksvärlden. Monica och Erik Höglund tillhörde nu de närmaste vännerna. Birgitta valde att byta till en arbetsplats där hon fick möjlighet att presentera design, i reportage med både bild, text och teckningar. Det blev Svensk Damtidning, som på den tiden hade ett mycket mer brett innehåll än dagens kändis- och kungafokus.
Birgitta fick där möjlighet att ägna sig åt alla sina specialintressen, hon tecknade och skrev om både mode, design, konsumentfrågor och mat. I många år hade hon egna fasta sidor och höll fokus på trender och nyheter i en tid där just det inte var så välbevakat i andra medier. Men – plötsligt en dag – kom tidningsledningen att sa att nu skulle Svensk Damtidning byta stil. Man skulle övergå till att enbart koncentrera sig på kändisar och kungligheter. Man ville gärna ha Birgitta kvar som journalist, men då fick hon bli den som bevakade allt kungligt.
Birgitta sa ja. Hon var i 40-årsåldern men längtade fortfarande efter utmaningar och äventyr. Och det fick hon. De närmaste 20 åren kom hon att tillhöra det ”gäng” av journalister som inbjöds att resa med det svenska kungaparet på Eriksgator (i Sverige) och statsbesök (utomlands). Hon har otaliga gånger minglat med ”kungen och Silvia” och har många roliga minnen både från skidbackar och bankettsalar. Eller som i Samarkand, där personalen på plats misstog Birgitta och hennes fotograf för att vara kungaparet. Och på statsbesök i Thailand, där drottning Sirikit fattade tycke för Birgitta och bjöd in henne till en egen unik resa tillsammans med henne.
Andra ”arbetskompisar” blev Ingemar Stenmark och Monica Zetterlund, för att nämna några. Birgitta rörde sig i en värld där kändisar blev till vanliga människor som man kunde skratta och känna med precis som med andra vänner. Här knöts mång fina vänskapsband, även om arenan var statsresor eller Nobelfester.
I denna del av sitt yrkesliv fick Birgitta också fortsatt stor användning för sitt kunnande inom mode och sömnad. Inför varje Nobelfest – dit hon var inbjuden som journalist – sydde hon en egen nobelklänning. Ofta gick det i flygande fläng på några dagar, med hjälp av den älskade symaskinen Elna som hon haft sedan 20-årsåldern. Även till alla resor världen runt sydde hon egna kläder, och köpte med sig spännande plagg därifrån.
Som pensionär gick det inte heller att hejda henne. Birgitta öppnade Galleri Alfa intill sitt eget hus på Norrö i Åkersberga. Där ställde hon alltid ut en nybliven konstnär tillsammans med en känd och etablerad; bland andra Erik Höglund, Ulf Lundell och Lasse Åberg. Birgitta var också som konstnär med i Konstrundan varje höst, då hon öppnade sitt hem för intresserade. Hon har även varit aktiv i Länsmansgårdens verksamhet.
Idag är Birgitta Alström 86 år gammal, fyller snart 87, och kan inte längre teckna, måla eller sy, på grund av Parkinsons sjukdom. Men hon bor kvar på sitt älskade Norrö och är omgiven av alla sina minnen – kläder och designföremål – från den tid då både mode och design för första gången tog en tydlig plats i vanliga och inte minst unga människors liv. Mycket av det som har trängts i hennes garderober kunde vid en snabb blick se ut att vara något som hade kunnat hänga i butikerna idag. För modet går i cykler, många ”stilar” kommer åter, igen och igen. De tidiga modellerna inspirerar efterföljarna. Precis som Birgitta gjort med sin långa gärning som modetecknare, journalist och konstnär.