Stubbarna som står kvar
Stubbar är de som lämnas. Hela rotsystemen ruttnar i marken, de saknar sina grenar som band ihop dem med himlen. De kunde flyga genom fåglarna som bodde mellan kvist och stam, de kunde se långt bort från sin plats i jorden. Nervtrådarna som rotar sig i myllan blir blinda. Ett träd som ser en vän dö kan skicka näringsämnen till den genom rötterna. Träden kan säkert hålla varandra hårt i handen när allt runt omkring blir kalhygge. Det måste vara en delad ensamhet, en delad sorg, en undran om vad som hänt när alla de känner är drabbade samtidigt. Kalavverkning som den sker nu är ny, trakthyggesbruk har inte använts längre än 70 år i industrin. En genomsnittlig livslängd på en tall är 7-800 år. De fälls som unga, endast som barn, vid 80-120 år.
Jag växte också upp i produktionsskogen som barn, sprang och red på hästar genom skogarna som på rad stod och var lika stora, lika tjocka, lika gamla. Stigarna var inte tusen år, mina favoritplatser försvann ibland när områden kördes upp till lera och förstördes av skogsmaskinernas stora hjulspår. Det kunde bli farligt, vassa pålar stod rakt upp som plockepinn och kunde spetsa en häst eller ett barn. Hörde om en älg som fastnat på kalhygget och ångrade att jag och hästen tagit liknande vägar. Man är sårbar ensam i skogen även om man var två.
Den artrikedom som saknas i en produktionsskog kan lätt ersättas med barnets fantasi. Det fanns trots allt ändå troll i skogen, alla folktrons varelser levde där lika naturligt som rådjuren, hararna och älgarna, de fick bara anpassa sig och bli mer ovanliga. Kanske är det därför som vissa människor nu för tiden gärna går ut ensamma rakt ut i skogen utan att vara rädda. Skogen har blivit tämjd, uppordnad, odlad och säker för oss människor. För bara hundra år sedan skulle det inte vara en avslappnande dröm att gå rakt in naturen och ”skogsbada”, det fanns inte som terapi att slippa undan bebyggelser. Husen, byarna och städerna byggdes för att göra oss säkra från vildmarken. Jag tror den bara väntar på att ge igen.
Om Hilma Franzon
Född 1998, Uppväxt i Koppom och Arvika i västra Värmland. Utbildad på Konstfack i Stockholm och KV Konstskola i Göteborg. Bor och har ateljé i Rågsved, södra Stockholm och har utställningar, offentliga utsmyckningar och håller i kurser i konst i hela Sverige. Arbetar med många olika material men alltid med teman om skogen och folktron. Exempel på tekniker är stort måleri på husfasader, akvarellmåleri, teckning, textil och skulptur samt keramik.
Representerad i samlingar på exempelvis Värmlands Museum, Kristinehamns Konstmuseum och har muralmålningar utomhus i Göteborg, Helsingborg, och Hamar Kommun i Norge mfl.