För många är Björn känd som musikern, spelmannen. Vad man inte vet är att hans yrkesliv började som konstnären, målaren.
Han började redan som 17-åring på Konstfack och fortsatte snart på Otte Skölds målarskola. Där blev han kvar som hjälplärare i flera år. I början på 60-talet tillbringade han en tid i Spanien där han tecknade och skissade för kommande måleri. Motiven var främst landskap och miljöer från den fiskeby där han bodde.
1963 flyttade han till Hälsingland med ett konstnärskollektiv som så småningom upplöstes. Björn har dock blivit Hälsingland troget genom livet sitt ursprung i Orsa och Falun till trots.
Efterhand tog musiken över alltmer och måleriet blev vilande under större delen av 1970-talet.
Men målarlusten kom tillbaks på 1980-talet och sedan dess har han experimenterat sig fram med olika tekniker. Från början arbetade han mycket med kolets svärta och med träsnitt. Med tiden kom färgerna alltmer tillbaka och då mera i en symbolisk och balanserande betydelse.
Björn arbetade under en period med engångstryck, monotypier, något som passar hans arbetssätt ganska bra. Ungefär som med kolkritor är det snabbheten som frigör från den konstruerande tanken, ungefärligen som i musiken. Tanken hinner inte med i det snabba nuet.
Grafik har alltid varit ett intresse. Redan på 50-talet arbetade han på zinkplåt med litografier men fastnade inte för den tekniken. Under senare år har han fått tillfälle att göra litografier på kalksten på Stentryckeriet i Vikmanshyttan. Detta var något helt annat – som måleri där konstnären är med i hela processen.
Teknikerna har inte avgörande betydelse för Björns bildspråk. Han tar vad som ligger närmast till hands. Tusch, färgpennor, krita, acryl, olja eller akvarell – det viktiga är att hans konst får liv och säger något och den är inte sällan abstrakt – återigen som musiken!
P.S. Livet på gården har också gjort att Björn utvecklat sina färdigheter i snickeriverkstaden. Förutom rena inredningssnickerier har han också använt sin känsla för trä till skulptur och konsthantverk.